Hem

Home is where my head lays,
on this pillow on your chest
Here is where my heart stays
Even when it's not the best

Publicerad 03.12.2016 kl. 20:59

Utsikt

Tack för kommentarerna till mitt inlägg om nätdejting. Just det inlägget blev ett uttryck för min stora frustration, men jag vill också understryka att jagåtminstone inte just nu känner mig missunsam eller så mot de som har kärlek, tvärtom jag älskar härliga bilder på par, jag älskar att höra vad andra gör med sin pojkvän eler flickvän, jag älskar framförallt bebis-nyheter och för mig är de här inte stötande utan mer som målbilder. Som att så där vill jag att mitt liv ska vara en dag! Sedan att jag ibland känner mig frustrerad tycker jag också är okej. Att något gör en arg och ledsen betyder ju att den saken är viktig för en och betyder något - och jag tycker det är en fin egenskap att man låter något vara viktigt och betyda något i livet. För mig är förhållanden och relationer viktigt och det tänker jag stå för.

Men nu är det tillräckligt om det. Igår träffade jag två vänner från min studietid på Arcada och det är så fint att träffa dem för de är just i en sådan livssituation jag själv hoppas kunna vara i så fort som möjligt. Inspirerande, helt enkelt. Vi gick till det nya Clarion-hotellet och åt middag på restaurangen. Maten var god och vinet var gott, jag är ju inte en så stor matexpert så mer än det kan jag inte riktigt säga. Men vi var alla nöjda. Sedan åkte vi upp till baren på högsta våningen och drack ett glas skumppa och det var en väldigt fin utsikt över Helsingfors som baren bjöd på. Jag kunde ha suttit där länge och bara tittat. 

Bilden blev dock inte så bra, det är väldigt svårt att se vad den föreställer men det är alltså Helsingfors uppifrån och sedan lite barlampor som speglas i fönstret och sådant där.

 

Publicerad 02.12.2016 kl. 08:54

Konstverk eller nåt

Då jag gjort min praktik den senaste månaden har jag varje dag gått igenom Esplanadparken vilket jag inte gör så ofta annars och nu inför jul har det dykt upp en massa julljus där. För några dagar sedan såg det ut så här när jag kom gående:

Jag älskar kontrasten mellan den riktigt klara blå himlen som börjar ljusna och sedan Runebergsstatyn från 1800-talet och de starka julljuset. Ändå känns det lite som en absurd konstinstallation där 1800-talets nationalromantik möter millenial amerikansk konsumtionshets och jag vet inte riktigt... Jag undrar vad Walter Runeberg som gjort statyn skulle tycka om det. Kanske hade han rentav tyckt det var häftigt att Runeberg plötsligt blivit med renar.

För övrigt så gjorde jag igår en lång runda på stan. Då jag kommit till den sista punkten märkte jag att jag hade tappat min armbandsklocka någonstans på vägen och det fick jag panik av för jag tycker så mycket om min klocka och är så van vid den. Med studiestödet som enda inkomst och en resa på kommande har jag definitivt inte råd just nu att köpa någon ny så jag gick tillbaka, hela vägen, på båda sidorna om gatan eftersom jag inte kom ihåg vilken sida jag gått på, jag sökte, jag typ grät och ringde till mamma och var olycklig. Men jag hittade inte den. När jag kom hem så låg den såklart på bordet. Haha. Jag är så tankspridd ibland så det blir väl så här. Samtidigt är det väldigt ovanligt att jag tar ett enda steg utan min klocka så min oro var nog helt befogad. Och jag fick lite extra motion.

Publicerad 01.12.2016 kl. 10:48

Julledig

Nu är det så att jag är på semester. Jag hade min sista praktikdag idag och imorgon ska jag knappt göra något annat än att gå och sjunga på kvällen.

I december har jag två föreläsningar och två träffar med min graduseminariegrupp, plus en liten hemtent att skriva, men that's it. Jämfört med vad jag gjort den här hösten är det ingenting. Därför säger jag att jag från och med idag är på semester. Eller semester och semester, jag får ju inget betalt (förutom att idag var en väldigt bra dag för mig skatteåterbäringsmässigt) men jag är ledig minst fem dagar i veckan. (Det är liksom 5:2 dieten fast tvärtom.) Så här mycket ledigt har jag inte haft på två och ett halvt år så gissa om jag ska njuta. Jag har kommit fram till att december inte alls är en fånig månad att ha extra ledigt i. Man kan stanna i pyjamas hela dagen om man vill, dricka glögg till morgonmål och lyssna på julmusik eller titta på filmer genast när man vaknar. 

Ber om ursäkt för otroligt många Pentatonix-videon men den här låten är så sötfin.

Publicerad 29.11.2016 kl. 18:07

Dejtningsutmattning

Jag är hemma och fixar lite skolgrejer och lyssnar samtidigt på Yle Vega där Hannah Norrena diskuterar det här med att vara singel och att nätdejta. Hon skrev för några dagar sedan en kolumn om det här och jag känner mig så träffad att jag helt enkelt inte kan välja bort att skriva om det här.

Min personliga historia är den att jag alltid drömt om ett långt förhållande, om ett gemensamt hem med någon, gemensam vardag, gemensamma resor, egna vänner men också så att man kan ha gemensamma träffar med bådas vänner, och någon dag också förlovning, bröllop, barn. Det är sådan jag är då det kommer till sådant här. Konservativ, lite romantisk, kanske också lite naiv.

För det där är som sagt min dröm. Verkligheten ser helt annan ut. Jag har varit singel mer eller mindre hela mitt liv. Mitt längsta förhållande har varat i ungefär 8-9 månader. Jag reser mycket och långt, men väldigt ofta ensam. Jag har mina vänner som jag älskar, men hör inte heller till något stort kompisgäng utan har jätte nära vänner som inte sinsemellan känner varandra. Jag har bott ensam många år redan och delar min vardag enbart med min mjukisdjursgris Gunnar.

Det värsta är ju kanske det att jag trivs så bra ensam. Jag har fyllt mina dagar och mitt liv med saker jag tycker om: studier, musik, jobb och vänner och familj. Dessutom finns det en liten stolthet i att jag klarar av min ekonomi och alla räkningar ensam (det kanske är ett annat inlägg – men det är skitdyrt att leva som singel), och alla mina rutiner jag själv byggt upp i min vardag kommer jag att ha väldigt svårt att kompromissa bort. Att dela kylskåp, klädskåp och speciellt ekonomi med någon skrämmer mig, efter alla år som singel.

För några år sedan tröttnade jag ändå på att vara singel och alla uppmanade mig att börja med nätdejting, så det gjorde jag ungefär samtidigt som världen välsignades med dejtingappen Tinder. Och inte har det alls varit så hemskt som jag har trott. Visst har jag stött på en och annan snuskhummer men de är så otroligt lätta att ignorera och bara svajpa bort att de inte egentligen stört alls. Däremot upplever jag att jag via Tinder har träffat härliga och fina människor som jag aldrig annars skulle ha kommit i kontakt med.  De som jag träffat i verkligheten är alla sådana som jag fortsatte träffa fler än en gång, vissa till och med i många månader. Men inget dejtingförhållande har ändå blivit det där jag drömt om, av en eller annan orsak.

Men nu till rubriken, ett fenomen som lyftes fram i programmet i Yle Vega: Dejtningsutmattningen. Psykologer har forskat i det här och det har visat sig att människor (som jag) som dejtat mycket och verkligen försökt hitta ett förhållande får liknande symptom som de som lider av utmattning på jobbet. Man blir helt enkelt slutkörd av att hela tiden försöka så otroligt hårt att uppnå något man inte får. Jag känner bra igen mig i det. Det har tagit extremt mycket energi att gå in i ett dejtingförhållande, att lära känna en människa samtidigt som man själv ska försöka vara sitt bästa jag eftersom man hela tiden blir bedömd av den andra, att träffa den andras vänner och att försöka skapa något gemensamt bara för att bli lämnad en tid efter det. Man blir ledsen, sårad, bearbetar och börjar på nytt. Med samma resultat.

Jag som varit med om det här nu några gånger är verkligen utmattad och känner att det inte finns energi kvar, och knappt något intresse heller. Visst drömmer jag om det där långa förhållandet ännu, och ibland känner jag mig så ensam att jag gråter mig till sömns, men nu vet jag vad det kostar och så pass cynisk och bitter har jag blivit av mina upplevelser att jag ganska ofta tvivlar på om det egentligen ens längre är det jag vill ha.

Och ett dejtingförhållande i sig har ju heller aldrig varit något jag önskat mig. Jag förstår inte dem som vill dejta i många månader. Jag vet väldigt snabbt om jag kan bli kär i personen eller inte och jag ser ingen orsak att dra ut processen i många månader. Det har också lett till att jag kategoriskt sorterar bort människor ”som inte vet vad de vill” och ”bara vill titta runt lite”. För min del får människor titta runt hur mycket de vill men inte på mig, eftersom jag ändå själv hör till dem som vet vad jag vill.

När jag gick in i det här var jag så redo för att träffa någon, men nästan varje gång är det ändå jag som kommit ut ur det här som den som blivit sårad. Man har sagt till mig att jag är kräsen, men det har jag nog lärt mig att jag inte egentligen är. Jag blir ganska lätt kär, och har velat hitta det där perfekta förhållandet så mycket att jag har varit villig att kompromissa bort mycket mer av mig själv än jag trodde att jag skulle vara. Det är inte nödvändigtvis heller en bra sak, att drömma om något så mycket att man är villig att glömma bort sig själv och sina egna behov. Men sedan är det ju såklart också en viktig sak att kompromissa om vissa saker. Det är en svår balansgång det där.

Men nu har kompromissandet kommit till en punkt för mig, i alla fall för en stund. Under våren och sommaren är mitt mål att göra 100 studiepoäng så det enda jag kommer att ha tid för är att studera, studera, studera. Jag ska jobba lite, sjunga mycket och träffa min guddotter och min systerdotter så mycket jag bara hinner. Om jag någon dag ska dejta igen så är det inte nu, nu är det andra saker som ska prioriteras. 

Och så måste jag ännu tillägga att jag på det sättet ändå är i en rätt bra sits eftersom varken mina föräldrar eller min släkt frågar om när jag ska hitta en pojkvän att vara med resten av livet. Jag tror att det beror på att de alla har växt upp med mig och inser att jag nog inte är världens lättaste människa att vara med. De har helt enkelt inga stora förväntningar på den fronten. Däremot kommer de nog snarare att bli förvånade om jag en dag verkligen hittar någon att vara tillsammans med, sådär riktigt påriktigt.

Sådär pojkvän och flickvän, som jag alltid drömt om.

Publicerad 28.11.2016 kl. 14:30

Söndag

Jag har njutit av att ha ett ledigt veckoslut och har knappt gjort någonting alls. Varit ute en del, slösurfat en del och läst en massa om grejer jag plötsligt blev nyfiken på och bara tagit det lugnt. Den här veckan har jag bara två aktiva dagar, en praktikdag (min sista) och en dag med föreläsning 14-16. Jag kan fortfarande inte fatta att jag nästan är som på semester. Och bara det att ha haft ett ledigt veckoslut, och att veta att jag kommer att vara mycket ledig nu framöver också, har gjort mig så ... lättad. Jag sover så gott och vaknar totalt utvilad och en sådan där konstant liten huvudvärk jag haft nästan hela hösten är helt borta. Det känns inte illa heller att gå igenom vårens program utan det börjar kännas helt okej, att den också ska komma med allt vad den innebär.

Och resten av livet, med allt vad det innebär.

Den här videon är min nya obsession. Jag får stora Harry Potter-vibbar av den av någon orsak. Jag vet inte om jag gillar själva videon eller sjungandet mer, men det här gänget har nog världens bästa producenter och det här är bara lite galet för det är så bra gjort. Det är också en ny grej på min bucketlist, att en dag få se dem live. 

Publicerad 27.11.2016 kl. 20:29

December

I december ska jag mest vara ledig. Jag kommer inte längre ihåg vad man gör när man stiger upp på morgonen (inklusive veckoslut) utan att ha en lista med minst 10 punkter att bocka av plus att gå på föreläsningar eller jobb. Åtminstone ska jag dricka glögg. Och köpa hyacinter. Och sitta på golvet och tända ljus och lyssna på julmusik. (Och skriva på min gradu men bara när jag vill, om jag vill. Vill jag inte så kommer jag inte att skriva.)

Sedan ska jag åka på resa över nyåret. Nyår hemma i Finland har aldrig riktigt blivit nåt bra för mig. Förra året var jag i New York, i år blir det Tyskland. Kanske åker jag någonstans nästa år också.

I övrigt är jag trött. Har sovit dåligt nu ett par veckor och jobbat så otroligt hårt för att få alla studier att gå ihop. Våren kommer bli ännu lite tuffare så nu gäller det att samla energi och sen köra för fullt under våren och lite av sommaren och sen, sen kanske det är slut på mina studier. Om jag orkar och håller hela våren. Jag får åtminstone bra stöd och hjälp i att släppa sådant som tar energi istället för att ge det, och att fundera igenom vad som kommer vara viktigt för att klara av våren och vad jag kanske behöver lämna bort för att orka. Börjar ha en ganska klar bild av det snart. 

Den här låten har jag en gång älskat och sedan glömt bort tills jag av en slump stötte på den igen. Visst är den fin.

Publicerad 24.11.2016 kl. 14:29

Några tankar inför Svenska dagen

(Det här blogginlägget har jag skrivit för två år sedan och publicerat på min blogg första gången den 6.11.2014.)

Mitt första ord på finska var ’tule’. På den ö jag växte upp på fanns det inget dagis, men nog församlingens dagklubb som hölls några dagar i veckan. I klubben samlades nästan alla barn från ön och en dag kom en finsk pojke dit också. Jag var kanske 3-4 år och hade nog aldrig hört ett ord finska förut, förutom när mamma och pappa talade det hemma som hemligt språk då de inte ville att jag eller min syster skulle förstå. Men jag ville leka med pojken. Han stod vid en vägg, jag vid väggen mitt emot honom. Vi tittade på varandra. När han sa tule första gången så vinkade han med handen så att jag skulle förstå att komma till honom. När jag var nästan framme så började han gå, gick förbi mig och ställde sig vid den väggen jag stått vid först. Jag stod vid hans vägg och så stod vi mitt emot varandra igen. Han sa tule pånytt, visade med handen och så där höll vi på några gånger, skrattade och tyckte det var hur roligt som helst. Men då vi hade gått förbi varandra och bytt vägg för kanske tionde gången, och igen stod mitt emot och tittade på varandra, sa pojken ingenting. Han bara tittade på mig som om han väntade på att jag skulle säga någonting. Jag funderade en stund på vad jag skulle säga, men bestämde mig sedan för att upprepa det han hade sagt. Tule. Han började gå mot mig. Och jag hade sagt mitt första ord på finska.

Lite innan jag började skolan hade jag redan börjat dansa balett, på finska. Jag tror att det hjälpte mig mycket då jag kom till årskurs tre och finska undervisningen började. Jag kommer ännu ihåg delar av mitt första prov i finska. Den andra eller tredje uppgiften gick ut på att det på pappret fanns en rad bollar vi skulle färga med de färger som fanns skrivna på finska under varje boll. Under en boll stod det keltainen, och jag färgade bollen gul. Under en annan boll stod det punainen, och den bollen färgade jag också av någon orsak gul. Det var det enda felet jag gjorde i provet, och det var min största sorg den dagen. Hur hade jag kunnat missa så?

Keltainen och punainen blev med tiden första temaformen, som med tiden skulle böjas i ackusativ- och dativobjekt. Det blev en hel massa elativ och allativ och inessiv och illativ och som det inte var nog  med det, även indikativ och imperfekt och particip och pluskvamperfekt fick mig att se mardrömmar om röda och gula bollar i ett bollhav som jag sakta men säkert sjönk ner i som kvicksand utan att få luft. 

I gymnasiet var det som svårast. Min gymnasielärare sa till mig: Om du har en bra dag kan du nog skriva ett C eller till och med ett M i finska. Jag hade en skit dag. Jag skrev ett E, två poäng från L. Så stolt jag var, och är. I dag kan jag tala det största språket i mitt hemland, jag förstår i alla fall i stora drag hur det är uppbyggt och, kanske bäst av allt, jag har lärt mig en hel massa om finsk kultur. Jag gör mina pedagogikstudier på finska vilket betyder att jag varje dag hör och läser akademisk finska. Och jag hänger med.

Finskan är ett vackert språk. Det är häftigt att åka ut i världen och säga att jag kan tala finska. Människor blir imponerade för det som alla hört om finska är hur svårt det är. En lärare på universitetet sa att finska är ett komplicerat språk för komplicerade människor. Det kanske ligger något i det, men det är också det som gör finskan spännande. 

Jag är idag stolt över att bo i ett land där majoriteten av dem som hör till majoriteten också är stolta över mig. De är intresserade och ser två språk, två kulturer som en rikedom. Det handlar inte om bättre och sämre, det handlar inte om över och under eller vi mot dem. Det handlar om att vi har så mycket att lära av varandra, fina historier att berätta vidare. Det handlar om att jag kommer med dig i bastun och får Kalevala uppläst för mig på finska, det handlar om att du kommer med mig på kräftskiva och sjunger med i helan och fjärran han dröjer. 


Jag är glad och tacksam för det arbete som hela tiden görs av både finlandssvenskar och finsktalande finländare för att hålla liv i vår kultur och för att se till att våra rättigheter inte blir överkörda. Min kultur och mina rättigheter. Inte bättre eller sämre, bara lite annorlunda. Nu hoppas jag att de här rättigheterna kunde spridas ut och omfatta fler. Det är inte bara vi, det finns så många till som berikar vårt land med sina språkkunskaper, värderingar och kulturer.

Jag är tacksam för att de finska människor jag talar med inte skrattar åt mig när jag gör objektsfel på finska. Jag är tacksam för alla dem, största delen i det här landet, som inte hatar mig för att jag är finlandssvensk. Jag har kommit i kontakt med många finskspråkiga det här året, av en orsak eller en annan, och de allra flesta har sagt:

Så roligt att träffa en finlandssvensk. Jag är jätte ledsen över att jag inte kan så bra svenska. Där jag växte upp behövde vi inte använda det så mycket. Men jag vill gärna lära mig och det skulle vara jätte roligt om du talade svenska med mig.

Får jag öva min svenska med dig? 
Får jag öva min finska med dig?

Min första pojkvän var finsk. Vissa meningar låter så vackra på finska. Han sa till mig att jag är vacker. Olet kaunis. Han sa att han älskar mig. Rakastan sinua. Han kramade min hand och önskade mig god natt. Nuku hyvin Sofie. Kauniita unia.

Med den här låten, som är en av de vackraste låtar på finska jag någonsin hört, vill jag önska att alla i Finland har haft en fin och tankeväckande Svenska dag. Hoppas vi idag har kunnat fira, och också i framtiden kommer kunna, fira den och allt den står för tillsammans.

”Kävellessäni seuraavana aamupäivänä pitkin Liisankatua nostin kaulaliinan kasvojen suojaksi jäätävää tuulta vastaan ja tiesin, ensimmäistä kertaa ymmärsin, ja uskalsin myös sanoa sen:

En koskaan saisi häntä.
Rakastaisin häntä aina.” 

― Kjell Westö, Älä käy yöhön yksin
 

Publicerad 03.11.2016 kl. 20:49

Att välja väg

Jag har länge haft en hemlig dröm om att bli flygvärdinna. Många vet nog inte det, men jag sökte en gång och kom vidare genom två intervjuskeden till det tredje och sista för ett flygbolag men då bestämde jag mig för att inte gå längre och lämnade det där. Jag var nog lite rädd då, och kände mig ofärdig och osäker. Att ansöka var kanske mer som en sådan där personlig utmaning för att se om jag vågade och hur långt jag kunde gå. I hemlighet hoppades jag nog att jag skulle ha tagit emot jobbet om jag hade blivit erbjuden det, men som sagt, jag fegade ur.

Ibland blir jag besviken på mig själv, på hur lätt jag ger upp mina drömmar. Det finns mycket i mitt liv jag drömt om, så där halvhjärtat börjat jobba för och sen gett upp det för något annat. Jag tror det delvis beror på att jag är så nyfiken på så många saker att jag känner att jag vill hinna göra så mycket som möjligt, och då är det svårt att stanna och kämpa för bara en sak. Jag tror att jag också är lite rädd för att fastna och att limmas fast på ett ställe resten av livet. Jag är lite allergisk för tankegångar i stil med att ”säga upp sig från sitt jobb och börja göra det man alltid drömt om” eftersom jag inte tror att en människa är statisk och har bara en enda sak hen är menad att göra resten av livet. Nu då någon frågar vad jag studerar så svarar jag att jag studerar nordiska språk och litteratur och kommer bli behörig modersmålslärare då jag är klar, men det betyder inte att jag nödvändigtvis kommer vilja jobba som lärare resten av livet. Det är liksom viktigt för mig att inte låsa mig vid en hel framtid trots att jag vet att jag skulle trivas ypperligt som modersmålslärare i många många år.

Paradoxalt nog älskar jag ändå trygghet, och när jag fattar beslut är det just ofta trygghet som får gå först och som sist och slutligen är det viktigaste för mig. Jag är högkänslig och jag påverkas jätte starkt av alla förändringar i livet, både små och stora (vilket är jobbigt då jag samtidigt längtar efter äventyr och sådant). Men jag tänker så kanske, att det är viktigt för mig att bygga upp en trygg bas (lärarbehörighet) som jag kan stå på och från vilken jag sen enligt möjlighet kanske kan våga experimentera lite och gå ifrån ett tag för att sedan komma tillbaka och landa där igen.

Och så finns ju alltid den där delen av mig som bara vill flytta till en stuga långt ute i skärgården, försöka bli så självgående som möjligt typ odla och fiska det jag äter, använda tiden till att läsa och skriva och sedan spendera alla iskalla vinternätter med att försiktigt gå ut på en isig och snötäckt klippa för att titta på alla stjärnor och planeter genom ett teleskop.

Publicerad 02.10.2016 kl. 12:56

Ofinskt och charmigt om tungt ämne

Det är ingen lätt uppgift Dennis Nylund har. Redan innan föreställningen Allt som är underbart börjar ska han lyckas mingla med publiken och försöka övertyga den om att dess (aktiva) roll i denna pjäs är mycket större än i en vanlig föreställning på teatern. Innan pjäsen, som förevisas på Svenska teaterns Amos-scen, har man dessutom möjlighet att köpa ett glas vin som man gärna får ta med in i salen då pjäsen börjar. Allt detta (precis som mycket annat i föreställningen) känns i all sin ofinskhet väldigt välkommet.

Trots det tunga ämnet (en liten pojke börjar skriva en lista på allt i livet som är underbart då hans mamma lider av depression) är pjäsen relativt lättuggad och passar bra som kvällsunderhållning. Pjäsen är en monolog med en enda skådespelare, men med att charma publiken har inte skådespelaren några problem. Varken före eller under pjäsen. Jag tror att en föreställning och en skådespelare av den här typen därför kan tilltala en väldigt bred publik. Både vana teaterbesökare och lite mer ovana kan tycka om det finurliga och ovana i upplägget, och tematiken gör pjäsen lätt att ta till sig för människor i olika åldrar.

Huvudpersonen är till sitt sätt en alldaglig och vanlig person, och därför även lätt att identifiera sig med. Dessvärre är hans historia med en deprimerad förälder också vanligt förekommande i det finländska samhället. Jag kan stundvis känna mig lite besviken över att ämnet depression behandlas ganska ytligt i pjäsen, samtidigt som jag också förstår att den här lite mer glädjefyllda vinklingen behövs och fyller en funktion. Vid sidan av huvudpersonen får också huvudpersonens flickvän och pappa en bärande roll i historien. Vem dessa spelas av får bli en överraskning.

Föreställningens absoluta styrka är enligt mig betoningen på det mänskliga. Understrykandet finns både i själva historien men också i pjäsens syn på sig själv som pjäs. Bland annat sitter sufflösen och inspicienten  Ann-Mari Skrabb nästan uppe på scenen med en egen strålkastare på sig, och även publiken är precis lika synlig och utsatt som skådespelaren själv föreställningen igenom. Alla har sin egen uppgift, precis som skådespelaren sa till publiken redan innan pjäsen började.

Men att få publiken att känna sig bekväm med detta är ett riskfyllt projekt. Alla projekt kräver en proffsig ledare, och sist och slutligen klarar Dennis Nylund (som ju är föreställningens enda egentliga skådespelare) sin roll som både skådespelare och projektledare väldigt bra. Och när man går hem efter teatern känner man sig glad, trygg och väldigt sugen på att börja skriva en egen lista.

 

Allt som är underbart spelas fram till den 28.10.2016. Mer info om bland annat speldatum hittas här: Allt som är underbart

 

Detta inlägg är skrivet i samarbete med Svenska teatern
Publicerad 25.09.2016 kl. 17:33

Tompkins Square Park och stunderna i livet

Den här dagen har jag beslutat mig för att ta en lång promenad i New York. Det har varit hett hela sommaren men nu är det äntligen en lite svalare dag. Hon är lite på ett år gammal och efter att ha lekt en stund i Tompkins Square Park somnar hon ganska snabbt. Det kommer in ett åskväder medan jag ännu går i parken och snart ösregnar det. Jag är inte rädd för nästan något annat på samma sätt som jag är rädd för åska. Men när jag är där med henne slår ju någon slags vettig överlevnadsinstinkt in. Jag går snabbt över gatan där jag ser en restaurang som har ett litet tak ovanför ingången. Till min stora glädje ser jag att de har stängt för inventarie just den här dagen så jag ställer mig där för att vänta ut stormen. Det forsar på gatorna och de gula taxibilarna har regn upp till dörrarna.

De här två senaste åren har varit innehållsrika och stundvis riktigt riktigt kämpiga. Det har hänt mycket i mitt liv och jag har studerat över 160 studiepoäng på två år samtidigt som jag jobbat med olika saker och försökt hinna med alla mina kära hobbyn. Jag funderade en gång hur man riktigt ska klara av allting och fick ett jättebra tips, och det är att tänka på allt som ska göras i små små bitar. Jag har ibland haft dagar med föreläsningar från 8-18 och efter det skyndat vidare för att sjunga hela kvällen, och då sa någon att fast det i ditt huvud känns som att gör allting samtidigt så lever du bara en sekund per gång. Du behöver aldrig sitta på flera föreläsningar eller möten samtidigt, du behöver aldrig skriva skolarbeten eller sjunga samtidigt, utan du gör allting, en sak efter en annan. Och det hjälper mig så mycket att tänka så här.

I Finland har jag blivit van vid att en storm går över ganska snabbt, det är ofta frågan om en skur. Men den här stormen tog aldrig slut. Jag står utanför den här restaurangen länge och ibland då lilla hon vaknar av hur det åskar och håller på, lyfter jag upp henne och håller om henne och sjunger för henne tills hon somnade om. När jag står där insåg jag att jag inte ätit lunch och det är redan ganska sen eftermiddag. Nästan genast efter att jag tänker det här öppnas dörren till restaurangen och en man kommer ut och säger att de som jobbar där inne har sett att jag stått där så länge och väntat att de nu ville komma ut och ge mig ett kex. Och det var det största och godaste kexet jag någonsin fått. Det var ett sådant där himmelst double chocolatechipcookie med cream cheese i mitten och just där jag står hungrig i åskan någonstans på Manhattan är det här det finaste någon kunde göra för mig.

Och jag pratar med mannen en stund och jag frågar om hur han trivs med att bo i New York och om han inte tycker att staden är för stor. Och han säger att visst är den stor, men att man ju aldrig är i hela staden samtidigt utan staden är ju uppbyggd av små gator och små parker och små områden som nästan blir som egna byar. Och att tänka på New York som en stor stad som egentligen bara består av många små byar gör den så mycket lättare att hantera.

Och jag tänker att livet består av många små stunder och många små byar och många små detaljer som man lätt kan hantera och ta tag i en och en. Och man behöver aldrig klara av mer än en stund i taget och man behöver aldrig gå ner längs flera gator samtidigt. Men sedan i efterhand, när man ser hur alla små stunder och små situationer blivit till stora händelser, då kan man sätta sig ner, äta en enorm creamcheesecookie och fundera på hur otroligt mycket man egentligen klarar av (och hur otroligt många fina människor man stöter på på vägen).

(Och så gör Mumford & Sons en låt som heter Tompkins Square Park och så tänker man att det är ju just så där det känns.)

Publicerad 09.08.2016 kl. 21:31

Våren har kommit till Borgå

Jag vaknar senast klockan fem när det blir ljust. Varje gång jag vaknar på natten går jag på toaletten, men han vaknar nästan aldrig. Ändå vänder han sig mot mig och lägger armen om mig, i sömnen, när jag kommer tillbaka till sängen. Det känns tröstande. Han tycker om mig också när han sover.

Ljuset stör mig lite och jag har ofta svårt att somna om. Några minuter senare börjar fåglarna sjunga. Det håller på att göra mig knäpp varje gång. Men jag förlåter ljuset varje gång trots att det väcker mig tidigt varje dag, och jag förlåter fåglarna varje dag fast de håller mig vakna. Det är ju ändå bland det bästa med våren, att se, höra och känna hur allting lever igen. Jag har så svårt att förstå att vi människor överlever vinter efter vinter, men på våren påminns jag alltid om det fantastiska med naturen och livet och det är väl just den känslan som omedvetet gör att man överlever allt det mörka och slaskiga. Man vet att det blir bättre.

Jag tycker om att gå genom gamla Borgå varje dag, till jobbet eller till bussen till Helsingfors. Det finns något lite magiskt i att gå förbi kyrkan varje morgon, balansera på kullerstenarna då det regnar och gå genom de små gränderna förbi gamla caféer. Jag tycker så mycket om att se människor. Att restaurangerna öppnar sina terrasser och människor sitter på cafeér och njuter. Borgå har fått många nya restauranger och cafeér till den här sommaren så det är något jag vill göra i sommar: Testa dem.  På kvällarna är det också skönt att gå och promenera, nära alla små gränderna finns vackra naturstigar och små skogar och för mig är det så viktigt att ha allt det här nära. Jag älskar när det doftar vår. Det gör det just nu. Eller så reagerar man mer just nu bara för att det under vintern inte doftar nånting så man är lite extra känslig. Det är jag alltid, lite extra känslig, men det är också en egenskap jag förlåter och försöker omfamna.

Nu låter det som att jag målar upp en idyll, en bild av att allting är perfekt  och bättre här än någon annanstans men så är det såklart inte. Men just nu, på våren, känner jag ofta att det mesta är i alla fall lite bättre än det varit de senaste månaderna. Jag har energi igen. Och den känslan tänker jag ta allt jag bara kan ur. Jag hoppas jag kan välja att sätta den på rätt saker.

 

 

  

   

 

 

 

 

Alla bilder tog jag förra veckan.

 

Publicerad 09.05.2016 kl. 08:18

Jag vill snacka hjältar

På kvällen när jag är ledsen lovar han att vara vaken och hålla min hand tills jag somnar. På morgonen när jag vaknar har han redan gått iväg till jobbet. Han har lämnat en lapp där han skriver att han tycker om mig och att jag inte ska glömma att ta mina vitaminer. 

På dagen är jag fortfarande nere och känner mig konstig. Jag förstår inte texten vi diskuterar och jag hänger inte med i argumentationen. Min studiekompis lovar mig att skicka sina anteckningar på kvällen så att jag kan ta hjälp av dem.

Det känns ännu mer hopplöst under den sista föreläsningen och jag säger att jag älskar att skriva men inte längre vågar tro att det finns en möjlighet att jag ska kunna ha det som yrke. Det känns som att jag har tappat lusten till att skriva, säger jag. Min föreläsare tar sig tid att stanna kvar efter föreläsningen för att prata och kontaktar i mitt ställe en person som kan peppa mig att fortsätta. 

När jag kommer hem vill jag gärna gå ut på en springtur. Jag bestämmer mig för att gå via min syster för att se om hon är hemma, sådär spontant. Hon är hemma och bjuder in mig för att hänga en stund. Vi gapskrattar åt något jag inte längre komemr ihåg. Hennes sambo kommer hem och föreslår att vi öppnar en flaska vin. Det blir ingen springtur, men nog en fin diskussion om självförtroende, självförverkligande och traktorer. Lite otippat, men fullt av kärlek.

Jag kommer hem därifrån och ringer min mamma. Vi talar om dagen och hon avslutar samtalet med att säga att jag är viktig.


Jag läser tidningen innan jag går och lägger mig. Jag läser om en brottningsmatch där en brottare slagit en annan i ansiktet så hårt att den andra akut fick föras in till sjukhuset och sövas ner i koma. Mannen som vann matchen kallas för hjälte. Matchjälte. Vinnare. Och jag tänker att det måste vara något fel på värderingarna i dagens samhälle.

Publicerad 28.04.2016 kl. 21:08

Min guide till Melodifestivalen 2016

Sveriges äldsta bloggare Dagny Carlsson, 103 år, gästade Skavlan i fredags och sa det som det är: Att titta på Melodifestivalen hör till allmänbildningen. Oberoende av om man tycker det är bra eller inte så ska man titta.

Hör du ännu till den oallmänbildade skaran av befolkningen som inte tittat en enda av de 46 delfinalerna i år, frukta ej, för idag är din lucky day då jag kort tänkte sammanfatta bidragen i årets final av Melodifestivalen så att du har all förhandskunskap du behöver för att klara av lördagskvällen.

Mitt eget förhållande till Melodifestivalen är väl sådär typiskt älskvärt och hatande. Jag har alltid älskat musik, och var det än finns musik så där finns jag (så länge den inte görs i Finland…). Det är väl den grundläggande principen. När jag var liten levde jag för Melodifestivalen och Lena Philipssons Om igen har jag stått i mitt rum med en shampooflaska som mikrofon och sjungit. Det var min favoritlåt i hela världen i flera år.

Underhållningsmässigt tycker jag att Melodifestivalen håller ganska hög nivå, rent teoretiskt i alla fall. Där varvas bra musik med dålig, tragiska öden med glädjetårar, snabba klipp och längre dialoger, världsartister möter stå-uppkomiker och människor vallfärdar för att bevittna detta spektakel. Jag upplevde själv Melodifestivalens final i Stockholms Friends Arena för två år sedan och jag var chockad över hur stor grej det var där borta. 27 000 människor färdades bokstavligen som pilgrimer till Friends Arena och stämningen där inne kan inte jämföras med något annat än en gigantisk fotbollsmatch mellan Zlatan och Chelsea. Jag hade inte tidigare och har inte efter det upplevt något liknande. Jag tror att det hör till vår finska kultur att reagera lite distanserade på sådant här myller, vi vill inte vara med. Det är för mysigt och bra och storslaget. Vi vill dessutom gärna skämta med svenskarna om detta, men våra försök faller platta då svenskarna själva skämtar med sin egen Mellofanatism mycket bättre än vi gör. Ett bra exempel på detta är Jonas Gardells schlagerskola som presenterats ett avsnitt i taget i årets Melodifestival:

 

Med dessa ord är det en glädje att presentera årets finalister. De har kommit från diverse delfinalen och andra chanser, och är i år totalt tolv stycken. Tolv! Det är massor. Då man tänker att det totala antalet bidrag i år har varit 28 är tolv nästan 43 %. Det är onödigt tycker jag med så många bidrag i finalen, men de gör som de vill de där svenskarna. Här kommer årets finalister, i startordning:

1. Panetoz – Håll om mig hårt

Jag kanske redan i detta läge bör säga att startordningen inte är lottad utan helt bestämd av Christer Björkman som är Melodifestivalens Bernie Ecclestone. Han har uppgett att han försökt göra startordningen omväxlande och spännande, både för artister och publiken, och han vill att olika stämningar ska avlösa varandra. Den här låten kom från Andra chansen och den är nog placerad här för att genast ge den där äkta festivalstämningen. 2014, då jag var i Friends Arena, deltog Panetoz i finalen med låten Efter solsken och ingen i hela arenan kunde sitta stilla utan folk stod upp och hoppade hela låten igenom. Jag tycker att årets låt är ännu vassare än den tidigare och refrängen är snudden på farlig. Jag tror inte den här har vinnarpotential men kommer säkert spelas mycket i sommar. Pluspoäng för tävlingens snyggaste dancemoves och en shoutout till ena killen i bandet, Johan Hirvi, vars pappa är finsk. Han får representera det blåvita i årets Melodifestival.

2. Lisa Ajax – My Heart Wants Me Dead

Lisa Ajax är en ung Idol-vinnare som jag aldrig hört om tidigare. Jag kommer ihåg förra året, då Måns Zelmerlöw vann med låten Heroes och någon från England kommenterade att ”Sverige, det är ju inte meningen att skicka riktig musik till Eurovision”. Jag skulle säga att den här låten hör till samma kategori. Det är bara så, att Sverige gör världens bästa poplåtar. Man kan ta nästan vilken som helst av världens kändaste artister och titta på deras låtskrivare, det är nästan 100% säkert att de är svenska. Det handlar inte om personlig smak och vad man tycker eller inte tycker om, men rent statistiskt är det här bara som poplåt nästan perfekt. Artisten låter som Zara Larsson som låter som Rihanna, det är ett internationellt sound och allt känns väldigt proffsigt. Det gör allting med numret också väldigt tråkigt och jag tror inte den här kommer placera sig högt på lördagen.

3. David Lindgren – We Are Your Tomorrow

David Lindgren har varit med I finalen två ganger tidigare, 2012 med låten Shout it out och 2013 med Skyline. Det här är hans i min mening svagaste låt i Mello och tror inte han kommer placera sig så högt heller. Det är synd, för jag gillar den här artisten väldigt mycket. Jag förstår inte riktigt hans musikstil. Han har tidigare spelat Tomas Ledin i någon musikal och jag tror att han skulle dra stora fördelar av att sjunga på svenska och göra musik som är lite mer och rock-pop hållet. Han känns som att han kan sin grej, han sjunger väldigt bra och vet vad han gör, därför är det synd att låten är som den är.

4. SaRaha – Kizunguzungu

Men JAAA!! Det här är min favoritlåt i årets Mello! Den kom till finalen via Andra chansen och jag förstår inte varför den inte gick direkt till final. Där de andra numren känts så färdiga och polerade att de nästan blivit tråkiga är det här något helt annat. Det är rytm, det är dans, glädje och sång på swahili. SaRaha flyttade till Tanzania med sina föräldrar då hon var barn och lärde sig där Swahili. Hon har varit där också som vuxen och tagit med sig språket och kulturen till Sverige och vill nu förmedla den vidare. Förstår ni hur fint det är och hur mycket jag beundrar henne för att hon verkligen vill göra något av sina livserfarenheter? En annan sak jag beundrar henne för är att hon berättat att hon har det väldigt svårt med dansen då hon aldrig dansat och hon har fått mycket stöd av sina dansare i numret. Det är så modigt av henne att gå upp med alla proffsiga etablerade artister och köra sitt nummer. Låten är som en uppdaterad version av Waka Waka, en Waka Waka 2.0 helt enkelt, som jag dessvärre inte heller tror att kommer gå hela vägen men med tanke på att låten just nu är på plats två på Sveriges Itunes lista kan den ändå placera sig förvånansvärt högt! Heja heja.

5. Oscar Zia – Human

Oscar Zia var också med i finalen 2014 med en helt annan låt som handlade om fester och drickande och kärlek. Det här är allt annat än det, det är djupt, det är mörkt, det är känslor och det är dramatiskt. Jag tror att låten bygger på Oscars eget liv, han berättade för någon månad sedan att han är homosexuell och han är så väldigt ung och redan en etablerad flickidol så det var väldigt väldigt modigt av honom. Både låten och numret är väldigt stiligt och håller hög klass. Oscar sjunger inte alltid helt rent, men jag har också damm i mina hörn och det är okej. Ibland är det andra saker som spelar en viktigare roll. Jag tror inte Sverige kommer rösta den här låten till vinnare, men jag tror att de har tagit artisten till sitt hjärta och den här låten är säkert en av de största hittarna som kommer komma från årets festival.

6. Ace Wilder – Don’t worry

Det här är nog ett av årets största frågetecken för mig. Jag får inget grepp? Är det här bra, eller är det bara dåligt? Är det helt för simpelt, eller finns där något underliggande som är för komplicerat för mig att förstå? Jag är i alla fall besviken. 2014 var Ace Wilder i finalen med låten Busy doing nothing och det var en hit! Arenan kokade då hon framförde låten. Hon kom andra precis efter vinnaren Sanna Nielsen, och jag hade förväntat mig något mer av henne i år. Låten känns omelodisk och platt. Något måste charma svenskarna eftersom den röstades direkt till final, det kan vara att jag är finsk och därför bara tycker den är för glad och hoppsig. Jag vill ha sånger i moolllllllll!!! Haha. Näe det här är ingen vinnare. Men artisten är skön, det ger jag henne. Dessutom är hon äldre än mig (precis som SaRaha) och bland årets unga artister känns det skönt med några som är 30+.

7. Robin Bengtsson – Constellation Prize

Den här låten har jag helt missat. Varifrån har den kommit liksom? Haha. Ja ja. Jag fick läsa på lite och fick veta att det här också är en av förhandsfavoriterna. Jag har ingen aning om vem killen är, låten är väl sådär men plus till alla som på scenen vågar visa att den spelar något annat instrument än gitarr och piano och trummor. Det är just kanske instrumentet som gör att det finns något snusmumrikt över det här. Någon blommande idyll-dal som inte känns farlig alls. Jag har svårt att se att den här skulle vinna i lördag, men gissar i alla fall på en top 5 placering.

8. Molly Sandén – Youniverse

Det här är just det här jag talade om. Det här finslipade, klockrena och perfekta numret framfört av en etablerad artist som tar varje ton av en låt som är skriven av Sveriges bästa låtskrivare. Det här är med milslängder den bästa låten i Melodifestivalen och skickar Sverige den här finns det inte en chans att något annat land skulle kunna göra en låt som är bättre än det här. ALLT fungerar så jäkla bra, varje liten detalj och artisten är så proffsig och sjunger så rent att det skulle behövas en hel städpatrull för att få någons hem att skina lika klart. Min favorit i låten är det där plipp-plopp ljudet i verserna som sitter så perfekt så perfekt (tex 1:18). Vafan liksom varifrån kommer de här låtarna? Jag blir nästan knäpp. Och det blir nästan tråkigt. Och vinner inte den här låten beror det enbart på att även svenskarna håller på att bli uttråkade på att det görs så bra musik i deras land att de nästan blir blinda för det. Det är omänskligt nästan. Innan hela Melodifestivalen satte igång för någon månad sedan var den här den överlägsna förhandsfavoriten och man trodde att den kommer segla till seger. Christer Björkman (som alltså är kung i Mello) ville baka den här till seger och det vet man att han vill genom att han lägger den låten att starta sist i sista delfinalen. Men som sagt, det finns en stor risk att den här faller på dess förutsägbarhet och perfekthet. Det är lite synd, men medmänskligt.

9. Boris René – Put your love on me

Det här är nog det enda bidraget jag inte förstår i år. Kisspauslåt för mig. Den kom från andra chansen och slog ut en enligt mig mycket bättre låt (Albin och Matthias – Rik). Artisten har skön energi men när jag tror att låten inte efter refrängen kan bli sämre sjunger han det där avsnittet med ”In a little box” och jag fattar inteee. Precis som Ace Wilders låt tycker jag den här saknar melodi och jag undrar om de ens behöver sjunga upp för att klara av att sjunga sina låtar.

10. Frans – If I Were Sorry

Och här har vi vinnaren. Med största sannolikhet. Ganska överraskande för många och tror inte någon hade tippat på honom innan delfinalerna, men han kom och charmade allas hjärtan (även mitt) med sin tafatthet. Eller som Aftonbladets musikreporter Markus Larsson presenterade saken: ”Frans hade tre meter av scenen att hålla reda på. Tre meter. Och ändå tappade han bort sig.” Många har jämfört Frans med Tysklands Lena som vann hela Eurovisionen med låten Satellite 2010 som inte hade någon aning om vad hon gjorde på scenen och hon charmade alla ända till segern. Och jag blir också charmad. Jag får nästan modersinstinkter och vill skydda den här killen från allt ont i hela världen. Många har som sagt tippat honom som vinnare, han ligger högst upp på Sveriges Itunes-lista och mycket talar för att det är han som representerar Sverige i Eurovisionen i maj. Jag tycker igen att det är så skönt bland alla finslipade koreografier och ljusshower att det finns de här avskalade, lugna numren utan pyroteknik och flygande elefanter. De behövs, och känns människonära. Förresten, om någon tycker han ser bekant ut var det han som sjöng låten om Zlatan för snart 10 år sedan. Den är väldigt söt och glad den också.

11. Wiktoria – Save me

Och om det är någon som satsat på ljusshowen är det Wiktoria i detta nummer. Hon har en dräkt som det projiceras ljus på och ibland sprids mönstret ut över hela stora screenen bakom henne. Det är påkostat och konstruerat av några av Sveriges (världens?) bästa ljustekniker. Jag tycker det känns lite banalt och på något sätt som en lite tacky kopia av Måns Zelmerlöws betoning på ljus från förra året. I övrigt tycker jag om både låten och artisten. Rent sångarmässigt är det kvinnornas år i år och Wictoria har en underbar röst och tar sina toner lika rent som Molly Sandén. Utan den där ljusshowen hade jag tyckt att det här var riktigt riktigt bra, men trots det kan den här placera sig i top tre i bästa fall. Roligt igen med nya artistbekantskaper. Och den här låten känns kanske mest svensk schlager av alla bidrag.

12. Samir & Victor – Bada nakna

Jag hoppas Sverige förstår att trots att det här går hem på skoldiscon och pubertala hemmafester så funkkar det här inte internationellt. Visst är de charmiga, visst har låten en hög pop-faktor och kommer helt säkert bli en av årets största (om inte årets största) Mello-hit, men som sagt, internationellt skulle ingen fatta det här. Dessutom får jag här också modersinstinkter (trots att de bara är ett par år yngre än mig) och när de sjunger ”Vi ska bada nakna på Sergels torg” så suckar jag bara och tänker att nej, det ska ni verkligen inte. Jag är nog bara för gammal för det här tror jag.

Det var det. Om ni orkat läsa så här långt och känner att ni i bästa Mello-anda behöver en snabbrepris så bjuder jag på denna av Daniel Norberg. Som sagt, det är ingen idé för oss finländare att försöka driva med svenskarna och deras Melodifestival, för (som med nästan allt annat) gör de det så mycket bättre själva.

Publicerad 11.03.2016 kl. 11:12

Fem kvinnomusiker jag beundrar

Eftersom det här är en musikblogg (det är det inte, men man kan ju alltid drömma) så tänkte jag, kvinnodagen till ära, lista upp fem kvinnomusiker jag älskar. Som alla som känner mig vet så lever jag och andas musik från när jag vaknar tills jag går och lägger mig. För att överhuvudtaget klara av att göra en sådan här lista, då min värld kryllar av kvinnliga musiker jag älskar, har jag valt att avgränsa dem så att jag har valt ut sådana jag lyssnat på väldigt mycket, som betyder något alldeles speciellt för mig och/eller som är relativt aktuella just nu eller har varit det under det senaste året . Man kan kalla mig och min musiksmak mainstream, sådana beskyllningar tar jag som en kvinna, dessutom skyller jag den amerikanska inriktningen i min lista på att det är där jag spenderat en stor del av mitt liv de senaste åren. I och för sig är det väl lite naivt att tro att min lista skulle vara full av till exempel italienska sångare ifall det var där jag hade hållit hus de senaste åren i mitt liv men som sagt, man kan väl alltid drömma. Och min mainstreamhet och USA-längtan är något jag bär med stolthet.

 

Joy Williams

Joy Williams har jag skrivit om förut men hon är självklar för mig på en sådan här lista. På albumet Venus som kom ut för snart ett år sedan förmedlar hon både ett liv som kvinna och en mammaroll i sina texter och sina melodier. Hon var tidigare medlem i folk-pop bandet the Civil Wars tillsammans med John Paul White, och det var i den konstellationen jag lärde känna henne. The Civil Wars musik är något jag ännu idag lyssnar på mycket. Sin debutskiva Woman har hon själv beskrivit som något som låter som en solnedgång beundrad inifrån en stockstuga på planeten Venus och på ungefär det sättet uppfattar jag den också. Joy Williams skriver sina egna texter och i första singeln Woman diskuterar hon ämnet kvinna och mamma. Hon säger I am a universe wrapped in skin och det är vackert tänkt. Den andra låten jag tipsar om här, Welcome Home, har hon skrivit till sin son. Den tredje jag lägger upp här, The Dying Kind, är en stämningsfull låt som jag inte riktigt kan placera bara så här, vilket är helt till dens fördel.

 

Alisan Porter

Alisan Porters musik har jag kommit i kontakt med via Adam Lambert. De är goda vänner och har jobbat tillsammans i till exempel musikaler i LA innan Adam Lambert var med i American Idol. Om ni någon gång har lyssnat på Adam Lamberts låt Aftermath (vilket jag utgår från att ni alla gjort eftersom det är en av världens genom tiderna bästa låt) så är det Alisan som sjunger den kvinnliga stämman i andra versen. De skrev låten tillsammans. Alisan Porter är kanske ändå, fram till nu, mest känd som barnets om spelade Curly Sue i någon serie i USA. Jag har aldrig hört talas om den men tydligen är det så här det är. Hon har de senaste åren släppt en countryfolkpop-skiva tillsammans med några kompisar i en konstellation de kallade för The Canyons. Jag tyckte mycket om deras musik och för två år sedan släppte hon ett soloalbum som heter Who We Are. Albumet var en klockren lågbudgetsproduktion som ändå höll en väldigt hög kvalitet i musiken. Hennes egenskrivna musik är lugn, avskalad, enkel men ändå berörande och full av förtröstan. Jag har spelat det albumet mycket och också fått medhåll i mitt omdöme från både min pappa, syster och hennes pojkvän som alla har mycket högre musikalisk trovärdighet än jag. En annan orsak till att jag lyfter fram Alisan Porter är att snart vet hela världen vem hon är. Hon gjorde en audition i årets säsong av USA:s X-factor som körde igång för ett par veckor sedan och hon fick idel beröm av domarna. Det ska bli spännande att se hur långt hon kan gå. Adam Levine tippade att hon är årets vinnare. Eftersom jag är intresserad av varifrån människor kommer och vart de är på väg kommer här fyra klipp: Ett från när hon deltog i Star Search som femåring, ett från då hon tillsammans med Adam Lambert sjunger den här tidigare nämnda Aftermath (vilka röster alltså!!!), ett klipp (den enda låt jag hittade på Youtube) från hennes soloalbum och till sist hennes audition i X-Factor som alltså visades på TV i USA för bara en vecka sedan.

 

Carrie Underwood

Carrie Underwood är verkligen en av mina stora favoriter just nu. Hon är ju också en American Idol-vinnare, och den som säljer mest av alla stjärnor från American Idol i USA. Jag älskar en stor del av hennes musik som är renodlad popcountry. En del av hennes musik har jag däremot inte så lätt för, men det är hennes röst jag förtrollas av varje gång. Där finns något lite extra, lite mer kraft eller lite mer jävlar anamma än i andra röster. Det med milslängder bästa framträdandet hon enligt mig har gjort är detta tillsammans med countryartisten Vince Gill som precis innan de gjorde den här låten hade hyllat henne med att framföra en av hennes egna låtar. Det här är egentligen en religiös hyllningslåt och jag får kalla kårar varje gång. Det är inte många popsångerskor som kan sjunga som hon, det kommer jag alltid att stå upp för. Det här får man kanske inte säga för det är ytligt men jag säger det ändå: Hon är så otroligt vacker. Jag skulle kunna titta på henne hur länge som helst.

 

Taylor Swift

Jag älskar Taylor Swift. Jag tycker hon är en fantastisk låtskrivare full med finurliga ordlekar och självironi. Hon är också en tuff businesskvinna och jag tycker hon är smart och förtjänar sin enorma succé. I USA säger man att Taylor Swift inte bara hör till popmusikbusinessen utan att hon ÄR musikbusinessen och hon vet exakt vad hon håller på med. Ibland behöver jag få sitta på mitt golv och dricka ett glas vitt vin och bara lyssna på henne. Eftersom alla mer eller mindre känner till hennes musik, och eftersom hennes musik till stor del är borttagen från både Youtube och Spotify vill jag visa upp den här intervjun med henne från programmet Skavlan, den är snart fyra år gammal men jag gillar den.

 

Beyoncé

Kan man göra en sådan här lista utan att nämna Beyonce? Jag är så fascinerad av den här hela Formation-grejen. Jag vet inte vad jag annars ska kalla det, för det är frågan om så mycket mer än bara en video och en låt, men exakt vad det sist och slutligen är frågan om vet jag inte. Sedan kan man ju fundera på faktumet att låten inte går att lyssna på eller köpa varken på Spotify eller Itunes utan bara på Tidal som hon har vissa ingifta kontakter till men det får vara så. Skulle jag ha möjlighet att välja mellan att förtjäna en miljon eller fem miljoner skulle jag också välja fem. Det är ändå videoklipp som det elvaminuterlånga Yours and mine jag lägger upp efter Formation som är det som gör att jag beundrar Beyoncé, trots att hennes musik inte alltid hör till mina favoriter.

Publicerad 08.03.2016 kl. 13:22

Om mig:

Hej jag heter Sofie. På min blogg skriver jag.

 

fius_87@hotmail.com

Senaste kommentarer

28.11, 22:08Dejtningsutmattning av sofiahenrika
28.11, 21:52Dejtningsutmattning av Kugge
28.11, 21:28Dejtningsutmattning av filosofia