Nästa års almanacka

Jag kan knappt förstå att det redan om en vecka är oktober. Liksom vart tar tiden vägen? Jag har jobbat hela helgen och vaknar nu i veckan 5.20 för att hinna till 8 till universitetet. Idag har jag hängt med min syster och hennes alldeles alldeles bedårande dotter några timmar på eftermiddagen och sedan kom jag hem för att göra det jag gillar minst i hela världen: a) diska och b) slänga bort gammal mat ur kylskåpet. Jag hade kylskåpet fullt av mat i diverse burkar och det var hög tid att slänga bort dem och diska ur kärlen. Jag skäms varje gång jag slänger bort mat.

Resten av veckan kommer att gå åt till föreläsningar och skolarbeten för jag har enorm hög av dem och just nu ligger jag lite efter min egen tidtabell. Det kommande veckoslutet kommer också att fyllas av skolarbeten. Det känns inte så roligt, men å andra sidan älskar jag att få saker gjorda. Så det ska nog bli bra.

Och äntligen har min kalender för 2017 kommit. Jag har inget emot digitalisering men min kalender vill jag alltid ha helt fysiskt framför mig. Det är så fint att blädda bland alla veckor och månader och på något sätt blir tiden så mycket mer konkret när det går att bläddra sådär. Försökte en gång ha min kalender på telefonen men blev typ galen. Däremot är jag nu med alla små skolarbeten och deadlines och dagsscheman som ändrar från dag till dag helt beroende av min kalender. För nästa år har jag för första gången i livet gjort en personlig kalender på personligalmanacka.se. Den dök upp i min brevlåda idag och jag är så otroligt nöjd. I princip allt i kalendern går att få precis som man vill ha det, jag kan inte börja räkna upp exakt alla alternativ man har men som sagt, det gäller typ allt så som storlek, färg, hur uppslaget ser ut, hurdana extra sidor man vill ha, hurdan info man vill ha per dag osv osv. Så här blev min, den är i storlek A5 för jag känner att jag inte får rum för allt i en mindre.

 

 

Publicerad 26.09.2016 kl. 20:00

Det finaste

Orsaken till att det har varit tyst här är att det har hänt något så fantastiskt. Jag har blivit moster. Det bästa som hänt i hela världen? Som att bara stå och titta på världens finaste. Som att vad spelar något annat ens för roll? Som att det är ju det här livet handlar om. Egentligen bara det här.

Och så har jag köpt biljetter till ett av mina favotbands konsert i Helsingfors i februari nästa år. The 1975. Jag missade dem då de senast spelade i Helsingfors på Tavastia för ett par år sedan, och i somras kunde jag inte åka till den festivalen de spelade på pga jobb. Så gissa hur glad jag är nu. Så mycket mer behöver jag inte känner jag. Inte nu.

Publicerad 25.09.2016 kl. 18:11

Ofinskt och charmigt om tungt ämne

Det är ingen lätt uppgift Dennis Nylund har. Redan innan föreställningen Allt som är underbart börjar ska han lyckas mingla med publiken och försöka övertyga den om att dess (aktiva) roll i denna pjäs är mycket större än i en vanlig föreställning på teatern. Innan pjäsen, som förevisas på Svenska teaterns Amos-scen, har man dessutom möjlighet att köpa ett glas vin som man gärna får ta med in i salen då pjäsen börjar. Allt detta (precis som mycket annat i föreställningen) känns i all sin ofinskhet väldigt välkommet.

Trots det tunga ämnet (en liten pojke börjar skriva en lista på allt i livet som är underbart då hans mamma lider av depression) är pjäsen relativt lättuggad och passar bra som kvällsunderhållning. Pjäsen är en monolog med en enda skådespelare, men med att charma publiken har inte skådespelaren några problem. Varken före eller under pjäsen. Jag tror att en föreställning och en skådespelare av den här typen därför kan tilltala en väldigt bred publik. Både vana teaterbesökare och lite mer ovana kan tycka om det finurliga och ovana i upplägget, och tematiken gör pjäsen lätt att ta till sig för människor i olika åldrar.

Huvudpersonen är till sitt sätt en alldaglig och vanlig person, och därför även lätt att identifiera sig med. Dessvärre är hans historia med en deprimerad förälder också vanligt förekommande i det finländska samhället. Jag kan stundvis känna mig lite besviken över att ämnet depression behandlas ganska ytligt i pjäsen, samtidigt som jag också förstår att den här lite mer glädjefyllda vinklingen behövs och fyller en funktion. Vid sidan av huvudpersonen får också huvudpersonens flickvän och pappa en bärande roll i historien. Vem dessa spelas av får bli en överraskning.

Föreställningens absoluta styrka är enligt mig betoningen på det mänskliga. Understrykandet finns både i själva historien men också i pjäsens syn på sig själv som pjäs. Bland annat sitter sufflösen och inspicienten  Ann-Mari Skrabb nästan uppe på scenen med en egen strålkastare på sig, och även publiken är precis lika synlig och utsatt som skådespelaren själv föreställningen igenom. Alla har sin egen uppgift, precis som skådespelaren sa till publiken redan innan pjäsen började.

Men att få publiken att känna sig bekväm med detta är ett riskfyllt projekt. Alla projekt kräver en proffsig ledare, och sist och slutligen klarar Dennis Nylund (som ju är föreställningens enda egentliga skådespelare) sin roll som både skådespelare och projektledare väldigt bra. Och när man går hem efter teatern känner man sig glad, trygg och väldigt sugen på att börja skriva en egen lista.

 

Allt som är underbart spelas fram till den 28.10.2016. Mer info om bland annat speldatum hittas här: Allt som är underbart

 

Detta inlägg är skrivet i samarbete med Svenska teatern
Publicerad 25.09.2016 kl. 17:33

Expert - på vad? Och när?

Ganska ofta läser jag i tidningen om någon som är expert på olika områden och uttalar sig i olika frågor som berör detta område. För några veckor sedan intervjuades någon som hade titeln ordningsexpert. Och jag ifrågsätter inte alls personernas kompetens då det kommer till dessa frågor, men jag undrar vad det krävs för att få bli expert (på till exempel ordning eller på något annat) och när man känner att man är det.

Jag frågar för att jag känner att ju mer jag lär mig, desto mindre känner jag att jag kan. Jag längtar tills den stunden jag känner att hej, det här är jag superbra på och vågar självsäkert uttrycka det på olika sätt genom att till exempel diskutera saker som berör detta område och kunna hänvisa till relevanta källor. Men NÄR ska det hända? När känner man att man är där?

Jag har diskuterat det här med några av mina vänner som, trots att de har högskoleutbildning i olika ämnen, också känner igen det här att det är så svårt att lita på att man kan någonting. Och sedan går man in på Linkedin och tittar på olika profiler och alla känns så himla duktiga och alla har gjort så himla mycket och så bara tänker man att.... hur ska jag nånsin kunna mäta mig med de här människorna? Jag bara längtar tills den dagen jag stolt kan stå upp rak i ryggen och säga att jag kan också. Jag är också bra. Nu medan jag skriver det här läser jag den här artikeln på HBL:s webbsida och jag tycker på den är intressant och ganska sann. Självkritik och rädslan för att göra fel är säkert en stor del i att man inte vågar lita på sig själv och sin kunskap, och också den här arbetshetsen gör mig lite knäpp. Som att det hela tiden är en tävling om vem som jobbar mest och har högst lön.

Jag har nog skrivit om det förut men jag studerar inte för att i framtiden jobba så mycket som möjligt, utan jag studerar för att kunna jobba med det jag tycker om och för att få en så pass hög lön för det jag jobbar med (och tycker om) att jag har råd att hålla ganska mycket ledigt också. Jag har alltid presterat bäst både på jobb och i studier när jag prioriterat också andra saker som fritid och hobbyn.

Med det sagt, är det ändå super duper roligt att jag i höst kommer få möjligheten att för första gången i mitt liv dra en workshop, som handlar om skrivande och bloggande. Det känns så roligt just för att jag tycker så mycket om att planera föredrag och lektioner och det känns så roligt att någon är intresserad av vad jag har att säga. Nu måste jag bara på nåt sätt intala mig själv att jag kan det här, att jag har skrivit mycket själv de senaste åren och dessutom studerar och snart blir magister i just sådana här saker.

Workshoppen hålls i Borgå i samarbete med Luckan under Svenska Veckan. Klicka här för mer info. 


 

Publicerad 20.09.2016 kl. 08:53

Bra

Idag har många små roliga saker hänt. Inget sådär världsomvälvande stort, men små saker som känns bra för mig. Jag har fått mycket gjort också och det känns skönt. Nu ska jag duscha, sedan diska, sedan titta på Keeping up with the Kardashians. 

Dagens låt.

 

Publicerad 19.09.2016 kl. 20:09

Veckoslut och Sully

Det har varit ett roligt veckoslut.

Fredagen var jag föreläsningsfri, så jag hälsade på min kompis och hennes bebis, sedan åkte jag till biblioteket en stund och så hem, duschade, åkte iväg till Helsingfors och var med min pojkvän på kvällen. På lördag åkte vi bland annat och tittade på bio, vi såg Sully och jag som är så intresserad av allt med flygplan, rymdraketer och sådant där älskade filmen! (Den handlar alltså om flygolyckan då ett flygplan tvingades nödlanda i Hudson River för några år sedan, och om tiden efter det.) Den var som en dokumentär lite på något sätt, en filmatiserad version av vad som hänt, så det var ju inte super spännande, men ändå väldigt intressant. Bonus för att i en av de första scenerna i filmen är huvudpersonen ute på länk och han springer precis där jag bodde i New York! Varje gång jag gick hemifrån gick jag där och har också sprungit där så många gånger. Och så plötsligt vänder de vinkel och filmar honom bakifrån och där precis framför honom är mitt New York hem. Det känns så overkligt att se det så där. 

Sedan kom jag på kvällen hem till Borgå, åt middag hos min syster och hennes kille, kom hem, gick och la mig och idag jobbade jag. Nu har jag precis ätit middag och ska börja ta itu med några skolarbeten. 

Publicerad 18.09.2016 kl. 17:37

Högre

Det bästa jag åstadkommit idag är att jag igen varit borta hemifrån cirka 12 timmar, men lyckats hålla mina vita jeans vita. Inte en enda fläck har det kommit på dem. Jag är expert på att förstöra vita byxor cirka en timme efter att jag klätt på mig dem så ja. Ni kan tro att jag är stolt idag.

Jag har varit på två föreläsningar i pedagogik, sedan grupparbete i pedagogik, sedan deltog vi med en kurs jag går på i en forskarkonferens om kommunikation och samtalsanalys. Det var verkligen intressant. 

Igår var jag och sjöng med världens finaste gäng första gången för den här hösten och det kändes så bra. Jag hade ju tänkt hålla ett ledigt veckoslut men fick jobb till söndagen så det blev inte nu heller helt ledigt. Men det gör inget. Det är roligt att jobba också. 

Jag har sovit jätte oroligt de senaste nätterna. Det beror säkert på många saker, men jag tror att det också beror på den där månen. Alltså, den är så stor och full och känns så nära jorden på något sätt? Den är ju liksom inte så högt på himlen och alltid när den är lägre ner känns den större och närmare. Och jag älskar månen och att titta på den, jag är ju världens rymdnörd. Men jag tänker också så här, att om månen påverkar stora vattendrag med ebb och flod och allt sådant, så hade det ju verkligen varit konstigt om människan inte alls påverkades av månen. Så jag skyller i alla fall delvis på månen när jag inte kan sova.

Jag ville prata med någon för en stund sedan och ringde min pojkvän, min mamma och min kompis. Ingen svarade och nu känner jag mig sådär passligt allmänt dissad och tänkte börja gå och lägga mig faktiskt. Det här med att stiga upp 5.30 passar inte in i min sovaminst10timmar-rytm.

Och här är definitivt en av de bättre låtarna som har gjorts i år.

Publicerad 15.09.2016 kl. 20:44

Hur balansera dagarna

Inatt kunde jag inte sova. Jag bestämde mig för att stanna hemma från min enda föreläsning som jag skulle haft från 8-10. Det är första morognen på 10 dagar som jag inte går iväg till skolan eller jobb när jag vaknat. Sedan börjar en sådan här strid i min hjärna om att eftersom jag verkar ha "råd" (kanske inte rätt ord men mer som möjlighet) att stanna hemma en dag från skolan kanske det betyder att jag inte gör tillräckligt? Att jag borde göra mer? Samtidigt som min hjärna inte går att stänga av till natten för att allt som är på gång snurrar runt hela tiden och till sist känner jag att jag inte kan andas. Och jag vet att jag mår bra av att gå till skolan, av att gå på jobb och av att göra saker på kvällarna, och att jag mår sämre av att bli hemma, men samtidigt finns det så mycket jag borde skriva och läsa för skolan att jag borde stanna hemma för att få det gjort. Jag blir liksom inte klok på hur man ska balansera det här eller på vad som är rätt/fel sak att göra.

Publicerad 13.09.2016 kl. 09:37

Kvällen...

Igår städade jag. Och det var så otroligt skönt att komma hem från jobbet idag till ett städat hem. Och jag har ordnat papper och betalat räkningar och gått igenom nästa veckas program och det är så skönt att det är ordning på allt nu. Jag blir knäpp på kaos, både sådant jag själv har skapat och sådant som andra skapar. Men nu är det i alla fall ordning på mitt eget kaos för en tid framåt hoppas jag. 

Nästa veckoslut ska jag kanske vara ledig och inte jobba. Jag vet inte längre vad man gör när man inte jobbar på veckoslut. Men kanske träffar vänner, går ut, dricker lite vin till maten? Gör någon dagsutfärd på dagarna? Går till gymmet? Läser?

Förresten dagens tips: När jag var yngre tittade jag mycket på 16 & pregnant och Teen Mom på MTV. Gissa om jag blev överraskad när jag först för någon månad sedan märkte att Teen Mom och Teen Mom 2 ännu går, med nya säsonger hela tiden. I augusti började till exempel sjätte säsongen av Teen Mom. I den här serien kan jag inte kan identifiera mig med någon eller något överhuvudtaget, det är så skönt att titta på något som handlar om något heeelt annat än sådant som finns i mitt liv. Det är jätte njutbart att kunna göra det. Att titta på det, tycka det är kul, men inte känna mig berörd alls. Maci är min favoritmamma dock.

Publicerad 11.09.2016 kl. 21:04

Lördag

Nu har jag tre dagar bakom mig som jag varit hemifrån över 13 timmar. Gått 6.30 på morgonen och inte varit hemma före 20 eller 21 på kvällarna. Det har varit jobbigt. Jag är inte van att stiga upp strax efter 5. Igår hade jag också min första föreläsning i graduseminariet. Det kändes helt overwhelming. Som det mesta gör nu i och för sig. Men det är bara att fortsätta framåt. 

Nu ska jag strax gå iväg till jobbet, jag jobbar idag och imorgon och ikväll kommer min pojkvän till mig för middag och film. Sedan blir det mycket i skolan igen nästa vecka. Heja mig och heja alla andra som kämpar.

 

 

Publicerad 10.09.2016 kl. 08:47

Trött på inredningsmässa

Idag är jag enormt trött. Har följt med lektioner hela dagen på en skola och efter det kom jag hit till Mässcentret för att jobba lite. Jag har också hunnit gå runt och kolla men jag tyckte inte det var så överkul idag. Ikväll kommer jag vara hemma sent och jag måste gå hemifrån kl 6.25 imorgon för att hinna med min buss så det blir supertidig väckning. Men en rolig dag väntar, först följa med lektioner igen och sen gå på en föreläsning på uni. Det är en kurs jag väntat på att ska börja hela sommaren så jag hoppas det blir bra. 

Som sagt, jag är en jättetrött tjej idag. Gick mest och såg på soffor och sängar. Fick kämpa för att inte gå fram och fråga om det är okej om man sover en stund. 

Publicerad 07.09.2016 kl. 18:46

Tandborstar och drömmar

När vi ser på tv tycker jag så mycket om att hålla i hans hand. I hans soffa är det lite svårt att sitta och gosa men ändå sitta bekvämt. Den här gången är det han som har det obekvämt men han håller ändå armen om mig och sin hand i min. Sedan blir han törstig och går och går och hämtar vatten och jag tänker att han nog nu kommer sätta sig lite bekvämare och då går det inte att hålla varandra i handen mer. Men han kommer tillbaka och sätter sig precis på samma sätt och tar i min hand på precis samma sätt som när han gick iväg. Som att det skulle vara världens självklaraste sak. Men för är det bland det finaste som finns.

Och jag är glad över att jag har förmågan att se sådant, som kanske egentligen är självklart, som små mirakel. En tandborste jag har hemma hos mina föräldrar har en adress i New York på sig. Jag fick tandborsten senast jag besökte min New York-familj i vintras. Jag hade glömt tandborste och de hade precis för några dagar sedan varit hos tandläkaren med barnen och därifrån fått en hel hög med nya tandborstar med tandläkarens logo och adress på. Varje gång jag är hemma hos mina föräldrar och borstar tänderna påminns jag om New York, om att den stad som jag en gång bara drömde om blev en del av min verklighet, att det att jag nu och då åker över dit har blivit en så självklar del av mitt liv att jag inte ens alltid kommer att tänka på att det egentligen är ett litet mirakel. Tandborsten är ett bevis på att det lönar sig att göra planer för sitt liv.

Det var en septembermorgon bara ett par månader efter jag hade blivit färdig restonom som jag bestämde mig för att jag en dag ska börja studera nordiska språk och bli lärare. Just då hade jag precis flyttat till andra sidan jorden och hade ett år där borta framför mig, så jag visste att just där och då kunde jag inte påverka det men jag visste att en dag kommer jag att studera nordiska språk i Helsingfors. Den här september är det exakt fem år sedan jag tänkte det. För fyra år sedan fick jag helt plötsligt och oväntat ett erbjudande om att bli lärare och det jobbade jag med på heltid i två år. För två år sedan började jag studera nordiska språk och nu sitter jag här och tittar på ett avsnitt av Keeping up with the Kardashians finslipar min kandidatavhandling och på fredagen börjar graduseminariet för min del. Om man vill något riktigt mycket tror jag inte att man behöver fundera så hemskt mycket på hur det ska gå till utan för mig brukar det bli precis som jag önskar (eller bättre) när jag bara vågar lita på att det fixar sig. Jag tror att otålighet, och att själv vilja ordna allt och att vägra släppa kontrollen, kan göra att det känns tungt och svårt, medan det är skönare att bara slappna av och lita på att det ordnar sig. Ibland kommer inte det jag vill ha exakt så jag tänkt mig, men sedan när jag tittar tillbaka ser jag att allt egentligen varit så självklart. Jag har bara varit för envis, eller för styrd av mina egna tankar på hur det borde ha gått till, för att se att allt egentligen stod uppradat framför mig. Jag vill lära mig att se framåt på samma sätt som jag nu ser bakåt, som att allt egentligen redan är ordning och fixat och bara väntar på att jag ska hinna ikapp. Det är märkligt, men framför allt betryggande, att tänka så. Och då kan man istället använda tiden till att bara njuta av att man har en supercool tandborste, och då kan man låta honom sitta lite obekvämt en stund och istället njuta av att han verkligen vill hålla dig i handen.

Och så kan man sätta sig i bilen och köra bort kilometer efter kilometer och lämna bakom sig allt som är svart och fel och bara se när solen färgar allting rosa och och rött och lugnt och rätt.

 

 

 

 

 

Publicerad 06.09.2016 kl. 19:19

Läsåret är igång

Så är läsåret igång igen. Resten av veckan kommer jag vara på en skola för att följa med lektioner, detta hör till pedagogikutbildningen jag går. Efter det åker jag till Habitare-mässan för att jobba där hela kvällen. På torsdag och fredag har jag ännu eftermiddagsföreläsningar på universitetet efter de andra lektionerna och sedan jobbar jag hela veckoslutet på mitt sommarjobb. Nästa vecka börjar med föreläsningar hela veckan och deadline för årets första essä på måndag. Jag försöker tänka så där att det är nog bättre för mig att göra så mycket som möjligt och fylla mina dagar istället för att vara hemma och fundera. Jag tror det är bra så.
Publicerad 06.09.2016 kl. 16:54

Dagens positiva

Det positiva är i alla fall att mina pedagogikstudier har kommit igång och de verkar mycket roligare än jag hade tänkt mig. Jag måste erkänna att min attityd var väldigt dålig inför starten men under de två dagar jag var där förra veckan kändes innehållet i kurserna väldigt intressant och givande. Den enda utmaningen är att allt går på finska men det är som sagt en utmaning bland andra, jag ska försöka göra så bra ifrån mig som möjligt oberoende. Men det är mitt tredje studieår som börjar nu, första året läste jag mitt huvudämne Nordiska språk, förra året nordisk litteratur och i år blir det pedagogik (och förhoppningsvis så många magisterkurser i nordiska språk som möjligt så att jag efter det här läsåret är typ färdig med allt annat än gradun) och det som känns skönt är att jag tyckt väldigt mycket om allting jag studerat hittills. Jag har inte nödvändigtvis förstått allting, men det har ändå känts som att det är just där jag ska vara. Det är en fin sak att känna att jag är på rätt ställe, studerar något jag vill jobba med i framtiden, osv osv. Det har inte alltid varit så i mitt liv, därför tror jag det betyder väldigt mycket för mig att det känns så rätt just nu.

Till något annat. Jag är besatt av den här låten. Jag kan inte slita varken mina ögon eller öron från det här. Jag vet inte vad det är, har typ aldrig hört nåt liknande, men det är beroendeframkallande. 

Det finns en dokumentär på Netflix om Pentatonix som jag en gång tvingade min kille att titta på med mig. Titta på den. 

Publicerad 05.09.2016 kl. 08:00

DIY-terapi

Medan jag väntar på min tid för att om två veckor få gå och prata med någon, vilket jag känner att jag är i stort behov av, så kände jag att jag behöver göra något. Något annat än att ligga hemma och googla svar på de stora livsfrågorna jag funderar på 24/7. Så jag packade min väska, åkte till landet till mina föräldrar men på vägen stannade jag för att gå in i en butik med måltillbehör. Så köpte jag lite färg, två dukar och när jag betalade småtalade vi med hon som betjänade mig och hon sa att färgterapi är den bästa terapin för henne och jag tror faktiskt det kan stämma. När jag kom till landet började jag måla.

Nu är det så här att mitt absolut värsta ämne i skolan var bildkonst. Jag kan inte rita, jag har inget sinne för perspektiv eller förhållanden mellan olika objekt, jag kan inte rita av det jag ser framför mig så att någon annan skulle känna igen att det är just det jag gör. Om jag måste rita något idag gör jag det på samma sätt som när jag började skolan för över 20 år sedan, min teknik har inte utvecklats på något sätt och jag har ingen aning om vad det är för skillnad på olika sorters färger eller tekniker. I New York går jag genom Guggenheim på 10 minuter (alternativt sitter jag som förra gången på en bänk och använder deras free wifi till att titta på en ishockeymatch på internet) medan mitt absoluta favoritmuseum i New York är Intrepid där det finns rymdraketer och u-båtar och spännande flygplan man får gå in i. Ni förstår. Konst har aldrig varit min grej, och det är väldigt sällan jag förstår, eller ännu mindre blir berörd av ett bildkonstverk. Där text och musik är ALLT för mig har konst bara aldrig varit det. Vilket egentligen är lite konstigt (hah) med tanke på att jag älskar att fota och fotoredrigering är en hobby för mig som gör att tiden stannar. Därför kanske det just är lite underligt att jag inte ännu hittat någon annan form av bildkonst som skulle passa mig.

Därför just är mitt plötsliga behov av att måla väldigt underligt. Och kanske framför allt frustrerande. Jag satt i tre timmar och lyssnade på musik och gjorde två tavlor, som jag tycker blev väldigt talande för mitt liv just nu, alltså väldigt mycket kaos och inte så hemskt mycket idé. Och som sagt kändes det väldigt frustrerande att det inte blir till något fastän jag satt så länge.Men färgerna tilltalar mig och på något sätt känns det skönt att ha ett par fysiska bevis på att jag ännu fungerar och på att jag fortfarande är en skapande varelse, oberoende av att slutresultatet inte är så tilltalande, åtminstone inte för någon annan än mig. Men det är jätte roligt ändå, mina föräldrar tyckte det här var världens bästa grej och nu ska jag ha vernissage för mina tavlor när min syster och hennes sambo kommer hit till landet för att äta 8-)

Och plötsligt har det gått ett dygn av mitt liv som inte gått åt till ångest eller gråt, utan till något annat som känts mycket bättre. Och så börjar jag förstå att det här med konst verkligen kan betyda mycket för människor, antagligen aldrig för mig, men att det ändå är lite kul. Det är okej, åtminstone. 

 

 

Publicerad 04.09.2016 kl. 15:14

Om mig:

Hej jag heter Sofie. På min blogg skriver jag.

 

fius_87@hotmail.com