Ekorrar och döden

Det är en vacker dag i Denver, Colorado. Jag och en liten kille som precis fyllt två år går till parken för att leka.

I Denver finns det en massa ekorrar. När jag säger massor så menar jag att det kryllar av dem. Det är inte frågan om söta små ekorrkurrar som med sina långa ludna svansar sitter i granen och skalar kottar som här hemma, utan de är hemska, råttliknande, stora och skrämmande grejer.

Lilla killen har som sagt precis fyllt två och är glad, lycklig och ovetande om livets mörka sida. Vi sitter och njuter av dagen i skuggan under ett träd och jag tänker "Inget kan gå fel en sådan här härlig dag." Men då, såklart, dimper det ner en ekorre rakt framför våra fötter, från en trädkvist antagligen. Jag inser rätt fort att denna monsterekorre, den är död. Stendöd. Jag tänker att jag drar pojken därifrån för att undvika svåra frågor, eller ännu värre, krav på återupplivningsförsök. Men det är för sent.

Lilla pojken frågar: "Hofiii, korren ha ont?"

Jag blir osäker och tänker att oj nej. Jag har ju verkligen ingen aning om vad pojkens föräldrar berättat för honom om liv och död och sådant där, jag vet inget om deras religiösa värderingar och barnet är ju bara två!! Vad ska jag säga?

Jag sväljer min stolthet och inser att det nu är mitt ansvar att för första gången berätta om döden till ett litet litet barn. Och jag inser att denna stund antingen kan bli väldigt fin eller så traumatiserar denna stund barnet för resten av livet.

Innan jag hinner säga något säger lilla pojken sorgset: "Korrens mamma pappa lessen nu?"

Det skär i mitt hjärta att denna älskade lilla pojke med sina stora vackra runda ögon inser att nu är det allvar, och att någon kanske kommer att sakna denna (lilla vidriga) ekorrvarelse som aldrig mer kommer komma hem.

Jag hinner inte tänka mer utan säger det klassiska "Ööh ja, du vet, ekorrens mamma och pappa är säkert lite ledsna, men ekorren har det bra nu för ekorren har åkt upp till himlen."

För att vara pedagogisk, och liksom illustrera himlen för att göra det abstrakta mer konkret, pekar jag upp mot himlen när jag säger det. Och såklart, då jag gör det, åker ett flygplan förbi. Jag råkar peka rakt mot flygplanet.

Pojken blir fundersam, lite tyst, tittar ner på den döda ekorren och sedan upp på flygplanet som åker över himlen. Sedan säger han, lite fundersam som om han inte är säker på om han ska köpa den här förklaringen: "Korren åka plan, Hofii?"

Jag inser i det ögonblicket att jag gjort det bästa jag kunnat. Att pojken kommer ha många år på sig att lära sig mer om döden, och att han inte behöver få veta allt just nu. En liten två-åring får gärna tro att ekorren död föll ner från trädet och nu åker omkring i flygplan. Det är fint, och hoppfullt på något sätt. Ganska belåten med situationen, och över hur lätt jag kom undan, lyfter jag upp pojken i famnen, pussar honom på kinden och går sakta hem igen. 

Publicerad 02.02.2017 kl. 11:27

Ny musik hösten 2016

Det har blivit en liten tradition för mig att lista musik som publicerats under det senaste halvår som gått. För att begränsa mig har jag brukat fokusera på hela album och de enligt mig 10 bästa av dem. Jag har också brukat lägga ihop de bästa låtarna från albumen till en spellista på Spotify dit jag också har lagt till lite annan musik jag tipsat om på bloggen under det senaste halvåret. Den här listan gäller musik som publicerats hösten 2016.

 

1. The Fray – Through The Years

The Fray är ett av mina favoritband. I höst har de kommit med ett Greatest Hits album. Jag förstår kanske inte riktigt grejen med sådana album längre då all musik finns tillgänglig hela tiden, men albumet innehåller tre nya låtar också, Singing Low, Changing Tides och Corners. Jag älskar allt det här bandet gör ganska okritiskt och så även de här nya låtarna. De skriver och sjunger om kärlek så att det känns, helt enkelt. Detta i kombination med en bra produktion gör att musiken låter lite mer exklusiv och dyr än allt annat som görs i samma kategori. Singing Low är min absoluta favorit av dessa tre nya låtar men hittar på Youtube bara en version av den där de talar om den? Sätter hela låten med i spellistan på slutet dock.

 

2. Jojo – Mad Love

Jojo kommer säkert de flesta ihåg från många år sedan då hon slog igenom med låtar som Leave och Too Little Too Late. Efter det har hon haft jättestora problem med ett skivbolag, jag vet inte riktigt exakt vad som hände men hon har gått igenom flera år av rättegångar för att komma ut ur det skivbolaget och först nu har hon kunnat publicera ny egen musik på ett annat skivbolag. Det här nya albumet är bra. Hon är ju en fantastisk sångerska och har kvar sin kännspaka urbana pop och r ´n´b stil så hennes musik känns väldigt trygg och säker. Jag gillar det helt klart. Mina tre favoritlåtar är Fab, Vibe och Honest, och Honest är nog den jag gillar mest. Den kräver kanske några lyssningar, men sedan känns den bara så perfekt.

 

3. James Vincent McMorrow – We Move

Där Jojo känns som en trygg popsångerska vet man inte aldrig riktigt vad man får av James Vincent McMorrow. Jag föll för honom första gången för redan säkert tre-fyra år sedan då jag hörde hans låt We Don’t Eat första gången som är så vacker att jag ännu också blir rörd varje gång jag hör den. Musiken på hans nya album We Move skiljer sig på många sätt från den låten, men det är inte sämre för det. Han har gått från att vara ganska folkig och avskalad till att bli mer elektronisk och fyllig, men kvar finns ändå melodierna och orden och det är de som bygger upp hans musik till att bli det där lilla extra. Här är mina tre favoritlåtar, One Thousand Times, Last Story och Get Low.

 

4. Johnnyswim – Georgica Pond

Johnnyswim är en duo som gör en helt fantastisk folkpop. Jag väntade på det här albumet så mycket, och där deras första album Diamonds var vacker finslipad pärla känns den här lite mer ruffig i kanterna, inte helt lika välpolerad och avslutad. Men det är inte en dålig sak. Jag gillar också musik som inte är helt övertydlig och slutförd. Men visst är det kärlek från början till slut (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att duon även privat är ett par) och låten Summertime Romance måste vara en av de bästa som publicerats i år, alla kategorier. Den där refrängen!! Andra favoriter är Villains och Let It Matter, men varje låt på albumet lönar det sig att lyssna på och det är kanske lite unikt.

 

5. Bon Iver – 22, A Million

Så förutsägbart att lägga in Bon Ivers nya album här men jag kan inte hjälpa det. Det är guld och det känns så bra att lyssna på det här. Trots att jag vet att typ alla lyssnar på det här så känns det varje gång lika intimt och personligt ändå. Problemet med att lyssna på Bon Iver är att allt man lyssnar på efter det låter dåligt i jämförelse. Här är mina favoriter:

 

6. Sara Jarosz – Undercurrent

Det finns något som fångar i den här sångerskans röst. Hon kör en typisk avskalad akustisk folk, och det känns bara så hemtrevligt och lugnande. En stor del av hennes tidigare produktion är också värd att lyssna på. Men här är mina två favoriter från detta nya album. Green Lights är en av de låtar jag enligt statistiken lyssnat på mest i höst. Visst är den fångande?

 

7. The Shires – My Universe

The Shires är en countryduo från Storbritannien. För ett par år sedan kom de ut med sitt debutalbum Brave, men trots att de är fina sångare och låtskrivare kändes det aldrig som att musiken på det albumet nådde ända fram. Detta nya album är mycket starkare och känns inte alls framtvingat, vilket det första gjorde. Titellåten My Universe är nog den bästa låten på albumet, Drive och Desperate är mina två andra favoriter. Hittade bara My Universe och ett kort klipp av Desperate på Youtube men lägger såklart dem alla till spellistan, lönar sig att lyssna.

 

8. Joseph – I’m Alone, No You’re Not

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det här utom att det har räddat mig på nytt och på nytt? Joseph är ett band från USA, det består av tre systrar och de gör, som väldigt många andra här på min lista, folkig pop. Styrkan ligger för mig i orden framför allt, men också harmonierna och arrangemangen. Det låter äkta, på alla sätt. Blood and tears förtjänar nästan titeln som årets låt, men många andra låtar är nästan lika starka. Till exempel I Don’t Mind och SOS.

 

9. Miranda Lambert – The Weight of These Wings

Miranda Lambert är en amerikansk countrysångerska som finns kvar i mitt liv sedan min tid i Colorado. Hon är en av USA:s mest älskade countryartister men nu har det gått flera år sedan hon publicerade ett album så det här nya albumet var väldigt efterlängtat. Hon har kompenserat den långa frånvaron med ett dubbelalbum med totalt 24 låtar. Som väldigt många andra countryartister ligger hennes styrka i hur hon berättar en historia. Jag har tidigare på bloggen talat om låten Vice som berör så mycket, i all sin enkelhet. Miranda Lambert har den senaste tiden gått igenom en skilsmässa och den finns inbakad i musiken på det här nya albumet, men mera mellan raderna än rakt utskrivet. Hon har inte ställt upp på en enda intervju kring det här nya albumet utan låter sin musik tala för sig. Och det gör den, den fyller så många uppgifter och det här är årets album för mig just för att den går från glädje till hopp till sorg till skam till bara en enorm glädje. Och det är avskalat, icke-överproducerat och äkta. Det verkar som att det är just den egenskapen, äktheten, som jag uppskattat mest i höstens musik. Men bra så, det är ju en fin sak att uppskatta. Jag har inte kört bil på länge men nästa gång jag sätter mig bakom ratten är det nog de här låtarna som kommer få spela då för de är också de roligaste att sjunga med i (och det är ju ett viktigt kriterium såklart 8-) )

 

10.

Jag kom inte på något tionde album, och eftersom jag bloggat rätt lite under hösten så finns det inte så mycket musik att lägga till min spellista så denna tionde punkten tänkte jag använda för att lyfta fram hela nio låtar till som kommit ut i höst men inte i ett album men bara som fristående singlar. Jag rekommenderar varenda en av dem men lyssna speciellt på den här Milo Greene – We Kept the Lights On. Typ det bästa jag hört nånsin? Och Better Man av Little Big Town är en annan favorit för mig att sjunga med i haha. Jag skulle kunna skriva nåt om varje låt för de är alla så bra men det orkar jag inte. Men jag älskar till exempel Thumbs av Sabrina Carpenter, för den är bara underhållande på alla sätt.

 

Och här kommer nu alla dessa låtar plus några till jag lyssnat på under hösten i en spellista. Spellistan heter Bjarne, lägg på shuffle, tänd ljus, laga god mat och njut.

Publicerad 24.02.2017 kl. 10:54

Tompkins Square Park och stunderna i livet

Den här dagen har jag beslutat mig för att ta en lång promenad i New York. Det har varit hett hela sommaren men nu är det äntligen en lite svalare dag. Hon är lite på ett år gammal och efter att ha lekt en stund i Tompkins Square Park somnar hon ganska snabbt. Det kommer in ett åskväder medan jag ännu går i parken och snart ösregnar det. Jag är inte rädd för nästan något annat på samma sätt som jag är rädd för åska. Men när jag är där med henne slår ju någon slags vettig överlevnadsinstinkt in. Jag går snabbt över gatan där jag ser en restaurang som har ett litet tak ovanför ingången. Till min stora glädje ser jag att de har stängt för inventarie just den här dagen så jag ställer mig där för att vänta ut stormen. Det forsar på gatorna och de gula taxibilarna har regn upp till dörrarna.

De här två senaste åren har varit innehållsrika och stundvis riktigt riktigt kämpiga. Det har hänt mycket i mitt liv och jag har studerat över 160 studiepoäng på två år samtidigt som jag jobbat med olika saker och försökt hinna med alla mina kära hobbyn. Jag funderade en gång hur man riktigt ska klara av allting och fick ett jättebra tips, och det är att tänka på allt som ska göras i små små bitar. Jag har ibland haft dagar med föreläsningar från 8-18 och efter det skyndat vidare för att sjunga hela kvällen, och då sa någon att fast det i ditt huvud känns som att gör allting samtidigt så lever du bara en sekund per gång. Du behöver aldrig sitta på flera föreläsningar eller möten samtidigt, du behöver aldrig skriva skolarbeten eller sjunga samtidigt, utan du gör allting, en sak efter en annan. Och det hjälper mig så mycket att tänka så här.

I Finland har jag blivit van vid att en storm går över ganska snabbt, det är ofta frågan om en skur. Men den här stormen tog aldrig slut. Jag står utanför den här restaurangen länge och ibland då lilla hon vaknar av hur det åskar och håller på, lyfter jag upp henne och håller om henne och sjunger för henne tills hon somnade om. När jag står där insåg jag att jag inte ätit lunch och det är redan ganska sen eftermiddag. Nästan genast efter att jag tänker det här öppnas dörren till restaurangen och en man kommer ut och säger att de som jobbar där inne har sett att jag stått där så länge och väntat att de nu ville komma ut och ge mig ett kex. Och det var det största och godaste kexet jag någonsin fått. Det var ett sådant där himmelst double chocolatechipcookie med cream cheese i mitten och just där jag står hungrig i åskan någonstans på Manhattan är det här det finaste någon kunde göra för mig.

Och jag pratar med mannen en stund och jag frågar om hur han trivs med att bo i New York och om han inte tycker att staden är för stor. Och han säger att visst är den stor, men att man ju aldrig är i hela staden samtidigt utan staden är ju uppbyggd av små gator och små parker och små områden som nästan blir som egna byar. Och att tänka på New York som en stor stad som egentligen bara består av många små byar gör den så mycket lättare att hantera.

Och jag tänker att livet består av många små stunder och många små byar och många små detaljer som man lätt kan hantera och ta tag i en och en. Och man behöver aldrig klara av mer än en stund i taget och man behöver aldrig gå ner längs flera gator samtidigt. Men sedan i efterhand, när man ser hur alla små stunder och små situationer blivit till stora händelser, då kan man sätta sig ner, äta en enorm creamcheesecookie och fundera på hur otroligt mycket man egentligen klarar av (och hur otroligt många fina människor man stöter på på vägen).

(Och så gör Mumford & Sons en låt som heter Tompkins Square Park och så tänker man att det är ju just så där det känns.)

Publicerad 26.02.2017 kl. 17:52

Jag vill snacka hjältar

På kvällen när jag är ledsen lovar han att vara vaken och hålla min hand tills jag somnar. På morgonen när jag vaknar har han redan gått iväg till jobbet. Han har lämnat en lapp där han skriver att han tycker om mig och att jag inte ska glömma att ta mina vitaminer. 

På dagen är jag fortfarande nere och känner mig konstig. Jag förstår inte texten vi diskuterar och jag hänger inte med i argumentationen. Min studiekompis lovar mig att skicka sina anteckningar på kvällen så att jag kan ta hjälp av dem.

Det känns ännu mer hopplöst under den sista föreläsningen och jag säger att jag älskar att skriva men inte längre vågar tro att det finns en möjlighet att jag ska kunna ha det som yrke. Det känns som att jag har tappat lusten till att skriva, säger jag. Min föreläsare tar sig tid att stanna kvar efter föreläsningen för att prata och kontaktar i mitt ställe en person som kan peppa mig att fortsätta. 

När jag kommer hem vill jag gärna gå ut på en springtur. Jag bestämmer mig för att gå via min syster för att se om hon är hemma, sådär spontant. Hon är hemma och bjuder in mig för att hänga en stund. Vi gapskrattar åt något jag inte längre kommer ihåg. Hennes sambo kommer hem och föreslår att vi öppnar en flaska vin. Det blir ingen springtur, men nog en fin diskussion om självförtroende, självförverkligande och traktorer. Lite otippat, men fullt av kärlek.

Jag kommer hem därifrån och ringer min mamma. Vi talar om dagen och hon avslutar samtalet med att säga att jag är viktig.


Jag läser tidningen innan jag går och lägger mig. Jag läser om en brottningsmatch där en brottare slagit en annan i ansiktet så hårt att den andra akut fick föras in till sjukhuset och sövas ner i koma. Mannen som vann matchen kallas för hjälte. Matchjälte. Vinnare. Och jag tänker att någonstans är något lite konstigt.

Publicerad 26.02.2017 kl. 17:53

Småstadsflicka och storstadstjej på samma gång?

Förra veckan talades det mycket om att välja att bo utanför Helsingfors. Jag själv hade i september skrivit ett inlägg om att jag pendlar mellan Borgå där jag bor och Helsingfors där jag studerar varje dag. Tack vare att jag delade blogginlägget igen förra veckan blev jag inbjuden som gäst till Myteriet i Radio Extrem för att tala om det här. Trots att jag egentligen vill avdramtisera hela grejen eftersom jag tycker att det här pendlandet är så otroligt otraumatiserande och jag tänker knappt på det själv alls, vill jag ännu berätta lite om hur jag upplever livet och boningsorter och sådant där, och så här är det för mig:

Det är vinter, iskallt och det har snöat hela natten. Här på Kråkö där jag växer upp finns en liten byskola med årskurserna ett till sex. Vi är totalt ungefär 45 elever och vi blir bortskämda med en egen husmor som lagar mat till oss varje dag. Vi har roligt på rasterna och brukar leka både på skolgården och i skogen. Min favoritlek är Peffis. Varje dag går jag två kilometer till skolan och två kilometer hem. Vi är några kompisar som bor ganska nära varandra och vi går tillsammans nästan varje dag. Vår värsta fiende är snöplogen. Just idag, när det har snöat hela natten, är det nästan säkert att snöplogen kommer att komma emot när vi går till skolan. Då blir vi jätte rädda och hoppar i diket och blir helt intäckta i snö då plogen slungar all snö på oss. Man borde inte få hoppa i diket då snöplogen också kan skuffa undan isbitar som kan träffa oss, utan vi borde gå in på en sidoväg och vänta, men alltid finns det inte en väg och då är diket det enda alternativet.

Man kan också välja att gå till och hem från skolan genom skogen. Det finns olika stigar att välja mellan och längs med en stig finns ett gammalt spökhus. Det är en gammal stuga som är helt förfallen, ena väggen har fallit in helt och hållet. Jag vågar aldrig gå ensam förbi huset, men min syster vågar. På sommaren när vi har sommarlov brukar vi leka med de andra barnen på ön. Det bästa jag vet är att springa omkring barfota. På stenarna vid uppfarten till vårt hus gör det lite ont men känns roligt samtidigt. I gräset är det skönast på morgonen när det ännu finns dagg och fukt efter natten. Ibland går vi till och med barfota till butiksbilen längs med oljegrusvägen.

Jag spolar framåt ungefär femton år. Det är midsommarafton och så hett att jag svettas bara av att skriva ett textmeddelande. Många här pratar om det, att just den här sommaren slår alla värmerekord. Jag har firat midsommar men börjar bli trött och vill ta mig hemåt. Jag vet att om jag väljer att gå kommer det att ta ungefär mellan en och en och en halv timme för mig att komma hem. Men det är rätt sent och har äntligen blivit svalare så jag tänker att en kvällspromenad kan vara ganska skön. Jag börjar gå, men ganska fort börjar mina nya skor skava ordentligt. Till slut gör det så ont att jag måste ta dem av mig. Mina hälar blöder då huden skalats av av skons vassa kanter. Dessutom brukar mina fötter svälla när jag har hett så skokanterna har kommit långt in i huden och också skorna har blod på sig. Jag har alltid varit envis och fortsätter gå, barfota, med skorna i handen. Till sist känns det ändå som att en promenad på en timme barfota kanske inte är den bästa idén just här och just nu. Så jag stiger ut på vägen, lyfter handen och nästa gula taxi som kör förbi stannar och plockar upp mig. När vi kör hem känns det nästan som en konstig dröm. Taxichauffören vet inte riktigt hur han ska köra, så jag får berätta åt honom vilka avenyer och gator det lönar sig att ta. När vi kör hemåt mellan alla skyskrapor tänker jag att det är lite underligt ändå, att jag bor här i New York nu. Det är inte alla som gått barfota med blodiga fötter på Wall street. Och det känns nästan mått absurt att jag kan guidea en taxichaufför här. Ibland åker jag subway också och jag behöver inte ens längre kolla vilka linjer jag ska ta utan börjar kunna kartan utantill.

Hudson River doftar lika som Finska Viken och den bruna färgen är densamma. Min självständighet, min envishet och mitt mod är alla egenskaper jag vet att jag har fått för att jag har växt upp just där jag har växt upp. Att jag är självständig, envis och modig är de egenskaper som tagit mig ända till New York. Jag älskade den lilla tryggheten, den avskärmade verkligheten på ön. Jag visste också att jag behöver komma riktigt långt bort för att få testa allt jag lärt mig då jag sprungit barfota i det daggiga gräset och på det heta svarta oljegruset, då jag gått förbi spökhuset och då jag legat i diket när snöplogen kört förbi.

Nu är jag tillbaka i Borgå och ligger på min soffa i gamla stan. Jag vet inte var jag vill bo i framtiden. Det som kanske gör mig lite upprörd med hela diskussionen är att det känns som att människor ifrågasätter min förmåga att välja det bästa för mig när de ifrågasätter mitt val av boningsort. Jag har en hel del erfarenhet av att bo på olika ställen, och i mycket större städer än Helsingfors.  Jag vet vad det innebär att pendla, jag vet vad det innebär att stiga upp klockan halv fem på morgonen de nätter det varit snöstorm för att hinna skotta ut mig från gården och ön innan skolan eller jobbet börjar. Jag vet att jag kommer klarar mig, jag kan bo ensam eller tillsammans med människor, jag kan bo på små orter eller i stora metropoler. Jag vet att jag kan bo exakt var jag vill, och jag överlever. Jag kan fatta bra beslut för mig själv, det behöver man inte ifrågasätta.

Jag vill ju också gärna tro att jag är en sådan människa som kan skapa ett trivsamt hem oberoende av vilken ort jag bor på. Eller som man säger nuförtiden: Home is wherever your wifi connects automatically. (Och där du känner dig bekväm att gå barfota.)

Publicerad 26.02.2017 kl. 17:55